4.

Hur många människor har olämpliga tankar när de tränar? Det är så lätt att låta böneordet bli mekaniskt. Då kommer minnesprogrammen med sina sparade produkter ! Det sker dock inte om vi har böneordet klart och känner kroppens rörelse eller ställning när vi ber. Jag brukar ändra ställning så fort skräp från minnesbanken kommer flygande. Men förändringen av kroppen är det lätt att komma tillbaka till den kärleksfulla fokuseringen på Kristus.

När du kultiverar i Helig Ande måste du ta livet på allvar. Vi har kort om tid att vara i Gud i den här kroppsliga formen. Vi har evigheten framför oss, ja inom oss. Men dagen vi lever behöver vila just i evigheten och det sker inte om vi idisslar minnen eller fasthållanden vid något.

Göra goda gärningar för andra är något som kommer av sig själv när vi ofta är i Kristus genom bönen. Vi får naturligt en välvillig inställning med tålamod och godhet. Men när andlighet blir mekaniska övningar, rabblande av böner och robotmässiga mässor, så sker ingen förvandling, ingen verklig glädje uppstår i hjärtat. Och då beter vi oss därefter.

Detta är universellt. Jag hörde dagligt prat i parkerna i Honolulu där man gjorde t'ai chi varje morgon. Medan kroppen fick röra sig pratade man all sorts strunt. Det är ungefär som europeiskt viskande skvaller i kyrkbänkarna medan prästen läser bönerna där framme vid altaret. Mänskligt !

När vi står i bön i en böneställning gör vi något som Anden vill med både sinne, själ och kropp. Hjärtat och kroppen gör samma sak: säger Namnet på vår Herre och tar in de vibrationer som utgår från det gudomliga för att göra oss levande. Vi blir levande i sanningen, vägen och livet.

Några av er kanske tänker : "Vad är det för fel med vara distraherad och tänka på allt möjligt medan man ber ? Vi är ju sådana och Gud älskar oss som vi är !!"

Ja Kristus vill möta oss som vi är. Men när vi tar emot Hans uppstånda ljus är det just detta vi helhjärtat gör, inte med halva hjärnan på mat och dryck och en spännande romans. Emottagandet är själva bönen och när den är sprlittrad mår vi inte bra. Möjligen är vi upphetsade eller lystna efter något, men vi mår inte andlig sett bra. Vi är inte fria, stilla eller fulla av Andens tålamod. Därför behövs en daglig och tundlig kultivering av Anden.

I detta universum finns det en andlig princip: "Ingen död på korset, ingen uppståndelse i ljus. Många skulle säga att detta är ett internt tänkande inom den kristna kyrkan. Men vi tänker detta om hela universum, ja hela skapelsen, både det vi ser och känner till och den mycket större del vi inte har en aning om. Den andliga kärleken är det djupaste i universum, till den tjänar varje subatomisk händelse och varje makroförlopp.

Kärnan i den mänskliga kroppen är en andlig receptivitet. Det är den vi engagerar i kultiverandet av bön och rörelser. Så hög uppfattning av den mänskliga organismen har vi. Den är inte endast en transportör av ett huvud och ett ansikte. Eller en konsument-maskin för mat och dryck och annat som påverkar oss.

Kanske kommer någon att säga : "Men jag vill inte kultivera. Jag bryr mig bara om att bli känd inom mitt område och helst framgångsrik. Och en hög lön skadar inte."

Att förklara hur det verkligen fungerar i livet är naturligtvis svårt för en person med den inställningen. Vi kan inte hjälpa alla andra till tro, hur mycket vi än försöker. Om någon väljer att lämnar sin kropp till ett strävsamt meningslöst liv och sent omsider undrar var lycka och mening tog vägen, kan vi inte göra mycket åt detta.

3.

Tunc replétum est gáudio os nostrum


Så lyder en underbar fras i psalm 125. När vi kultiverar kan vi se allvarliga och fokuserade ut men det handlar egentligen om just gaudium -- glädjefrid. Vi fylls av den genom bönen. Kroppen och sinnet är som en mottagarantenn. Vi sätter upp antennen i vår distraherade värld och tar emot Hjälparen som Jesus Kristus sände oss. Denna Hjälpare är ren Ande och just denna renhet fyller oss genom kultiveringen.  Det är inte vi som blir rena, det är Anden som är ren i oss. Utan kultivering är vi utelämnade åt spontana korta ögonblick av Ande och glädje, något som alla människor känner till och från. Med kultiveringen är vi betydligt mer stabila i vårt mottagande av glädjefriden.

Du ser människor som ber i bönerörelserna. Men i verkligheten är det Anden som äger dem. Du kan inte utifrån se det, du ser endast rörelser liknande de vi ser i t'ai chi eller långsam gymnastik. Visst ser det harmoniskt ut när människor i parker om sommaren gör dessa rörelser. Men det verkliga sker inom dem när Kristi Ande fyller dem med glädjefriden. 

Samtidigt har vi motsatsen. Du tittar in i en kyrka och ser många människor be därinne. Hur många av dem bär på demoniska fasthållanden i livet? Vi vet inte, men sanningen är troligen att inte så få gör det. Bönen tycks inte hjälpa dem mer än mycket temporärt. Många kristna inordnar bön och gudstjänst i ett liv som är undermåligt ur andlig synpunkt. 

Ofta får man höra: ställ inte sådana krav på människor. Det är synd om dem, som Strindberg skrev. Vi är inte bättre. Men det ser ibland ut som den mänskliga rasen degenererar, det finns demoner överallt. Ingen bön eller gudstjänst verkar betyda något. Därför behövs verklig kultivering.

Det värsta kanske är att alla dessa kyrkor besitter en viss auktoritet, när de undervisar sina läror, sänder de det där demoniska som energiform till åhörarna. Jag har sett elever börja i en kyrkas undervisning och bli förvandlade till små giriga demoner inom ett år. De försöker bedriva en rätt vulgär form av apologetik och andra kamrater börjar sky dem. Som lärare såg jag dem bli isolerade. 

Vissa kanske inte gillar att höra det här. Vi ska vara positiva. Jo det är sant. Låt oss kultivera bönen på riktigt, inte gå till institutioner och organisationer och bli undervisade. Att hitta denna sanna bön är en sorts kritik av vanligt folk med sina fasthållanden. Av kärlek måste de överges. Det räddande Löftet gäller dem också, men de måste vända om. Vem tror du kan ge dem den sanna bönen? Visst kan vi försöka, men det visar sig att det är mycket svårt. Bara Anden kan besegra de demoner som styr deras liv.

Bästa sättet att hjälpa andra är att praktisera glädjefriden som fyller oss i bönen.